standard

Mina löptränade hela graviditeten

Mina Anger fick graviditetsdiabetes när hon väntade barn. Men genom träning bestående av bland annat löpning och styrketräning mådde Mina ändå bra. Här kommer hennes egen berättelse:

Min graviditet var väldigt planerad, men kom ändå plötsligt. För att inte ha för höga förväntningar och därigenom bli besviken ställde jag in mig på att det skulle ta lång tid att bli gravid. Kanske ett halvår, eller till och med mer, men det passade bra, då skulle det bli ett vårbarn, eller kanske en försommarbebis. Döm om min förvåning när det istället gick på mer eller mindre första försöket. En decemberbebis. Inte alls vad jag hade planerat! Jag var mitt uppe i hårdsatsning inför Göteborgsvarvet och kände att jag höll på att hitta såväl rutiner för min träning som en annalkande form. Seedningsloppet en vecka innan graviditetsbeskedet hade gått enligt planerna och jag kände mig lätt och stark. Men nu var jag alltså gravid. Glädjen kände inga gränser, men den blandades samtidigt med en snopenhetskänsla. Jag gillar att planera och ha kontroll. Detta kunde jag inte kontrollera och det gjorde mig lite osäker.

När jag nu visste att jag var gravid började tankarna kring träningen snurra. Hur hårt kan man egentligen träna som gravid? Skulle jag kunna springa Göteborgsvarvet som planerat? Jag började leta efter information på nätet, men det var svårt att hitta riktigt bra information. Vissa ansåg att man inte alls borde ta i hårt under graviditeten, inte över 150 pulsslag/minut medan andra ansåg att man kunde träna som vanligt. Jag försökte väga samman alla dessa råd och kom fram till att jag skulle lyssna på min kropp, men samtidigt se till att ta det lite lugnare än vanligt. För höga pulsnivåer under för lång sammanhängande tid verkade de flesta vara överens om att man inte skulle utsätta kroppen för.

Eftersom jag känner mig själv vet jag att jag älskar att ta ut mig och inte alltid är så bra på att känna efter. Att springa tills jag nästan spyr och musklerna skriker av smärta är det bästa jag vet. Jag vill att träning ska kännas, gärna göra lite ont. Den typen av träning fick jag försöka tona ner. Målet att springa Göteborgsvarvet på 1.50 revideras. 

Göteborg cross-country i vecka 27.

Den första trimestern tränade jag mer eller mindre som vanligt. 3-4 löppass per vecka och ett par insprängda styrkepass. Inte heller intensiteten drogs ner särskilt mycket. Snabbdistanspassen blev lite kortare och intervallerna lite mer kontrollerade, men annars ingen direkt skillnad.

Ungefär samtidigt som jag gick in i andra trimestern började kroppen kännas tung.  Trots att jag bara gått upp något enstaka kilo och magen ännu inte syntes kändes det som att jag bar omkring på en väldig tyngd. Jag har förstått att det var kroppen som fylldes av graviditetshormoner och dessutom ökade sin blodvolym. Nu byttes vissa pass mot lufsande. I början gjorde det mig frustrerad att inte kunna springa som vanligt, men jag fick intala mig själv att det var för bebisens skull. Göteborgsvarvet i vecka 14, sprangs som coach åt min bästa kompis. Målet var att lotsa in henne på en tid runt två timmar. Den extrema och plötsliga värmen gjorde att vi ramlade in på en betydligt sämre tid än så. Men jag var glad, nöjd och stolt över mitt lopp. Jag hade lotsat min vän genom kilometrar då hon bara ville ge upp, fått henne att inte stanna utan kämpa vidare. Vi sprang hand i hand på upploppet. Det var på många sätt mitt bästa göteborgsvarv, trots tiden. Det var bara roligt hela tiden, en ren njutning.

Trött efter graviditetens sista tävling vecka 28.

Resten av våren och sommarens träning gick i samma anda. 2-4 pass i veckan med en hel del styrka insprängt. Dagsformen fick avgöra hur långt och snabbt jag sprang. Sakta men säkert förlikade jag mig med denna nya typ av träning.. Jag började dessutom promenera en del, något som jag aldrig riktigt gillat innan. Med ljudbok som sällskap hittade jag nu en ny njutning i detta.

Sista trimestern inleddes med en rad tävlingar och Kettlebellarmy i underbara Skatås med Löpningochlivet-Andréa och Fitnesscoachen-Madelene. Löpningen var fortfarande inget problem även om mina kilometertider försämrats med ungefär en minut. I mitten av oktober ungefär i vecka 32 började mina knän protestera mot löpningen. Jag var helt enkelt för tung. De sista två månaderna har därför fyllts med promenader, simning och styrkepass på gymmet. Nu är det en vecka kvar och jag vilar mig i form. Det blir kanske något mer styrkepass innan det är dags och definitivt fler promenader. Jag är otroligt tacksam mot min kropp som burit mig genom denna graviditet utan protester. Förutom lite ont i ryggen, några småförkylningar och en släng graviditetsdiabetes har jag inte haft några krämpor av graviditeten.  Visst känner jag mig lite klumpig nu på slutet, men på det stora hela har jag inte upplevt att graviditeten har hindrat mig i mitt vardagliga liv.

Jag har under min graviditet blivit väldigt inspirerad av att läsa din blogg och andra bloggar av tränande gravida kvinnor. Jag önskar att det funnits fler sidor som handlade om gravidträning för kvinnor som är vana att träna ganska mycket. De flesta råd man hittar vänder sig till kvinnor som knappt motionerat alls innan själva graviditeten. Jag drabbades av graviditetsdiabetes under min graviditet och då blev träningen ännu viktigare. Eftersom jag tränat regelbundet och ätit en balanserad kost har diabetesen inte alls varit ett problem för mig utan mina värden har varit väldigt bra hela vägen även om jag unnat mig en godisbit eller kaka mer än när jag inte är gravid.